En ny rapport från Folkhälsomyndigheten (FHM) har kartlagt hur kommuner, regioner och länsstyrelser arbetar med folkhälsa. Rapporten visar på stora skillnader över landet. Detta får FHMs generaldirektör Karin Tegmark Wisell att ryta till. I en debattartikel i Dagens samhälle argumenterar hon för att folkhälsoarbetet måste prioriteras och bli mer jämlikt och konstaterar bland annat att ”Olikheterna handlar om allt från organisering, resurser och styrning, till förutsättningar för samverkan och kunskap hos beslutsfattare. Skillnaderna får konsekvenser för hälso- och sjukvården, för välfärden och ytterst för befolkningens förutsättningar för en god hälsa.”
I artikeln pekar Tegmark Wisell bland annat på hur sjukdomar som går att förebygga pressar välfärdssystemen allt mer, men att alltför små resurser trots detta sätts av till prevention. Som exempel nämns att EU beräknar att 80 procent av sjukdomsbördan består av icke- smittsamma sjukdomar, att så mycket som 70 procent av dem kan reduceras med sjukdomsförebyggande och hälsobefrämjande arbete, men att bara tre procent av hälso- och sjukvårdens resurser går till sådana insatser.
Samhällets årliga kostnad för fetma uppges i artikeln vara 125 miljarder och med en övervikt som ökar i de lägre åldersgrupperna – nästan vart fjärde barn mellan 6 och 9 år är överviktigt – tecknar generaldirektören en mörk bild av framtiden…om ingenting görs.
Foto: Sniper Zeta & MaxTegmark, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons
Biden/Harris – Mat som medicin
Jag har tidigare här i bloggen argumenterat för att förebyggande av livsstils- och kostrelaterade sjukdomar inte bara är ett personligt ansvar som ska bäras av individen, utan att det krävs krafttag på systemnivå för att få till en förbättring. Och det finns goda möjligheter för samhället och livsmedelsföretagen att kroka arm. De tre miljoner måltider som dagligen serveras i det offentligas regi borde vara ett tillräckligt incitament för att få rejäl fart på branschen. Och det ”enda” som skulle behövas är att man centralt bestämde sig för att varenda en av de här måltiderna skulle vara både goda och hälsosamma. Exakt hur detta skulle definieras kunde vara en lämplig uppgift för FHM att ta tag i, tillsammans med Livsmedelsverket och branschens aktörer. Och om man i samma veva bestämde sig för att maten även skulle vara producerad med minimal inverkan på klimat och miljö, så kunde vinsten för folkhälsan bli ännu större.
Ett ljus i mörkret är att allt fler offentliga aktörer verkar välkomna nya lösningar. Ett exempel på det är den amerikanska Biden/Harris-administrationens ”Food as Medicine”-initiativ som ska göra det möjligt för utsatta grupper att få hälsosam mat på recept bekostad av sjukförsäkringarna MediCare och MedicAid. Initiativet bygger på beräkningar som visar på stora potentiella besparingar i sjukvårdskostnader när människor äter – och lär sig äta – mer hälsosamt. Modellen har stora likheter med den fysiska träning på recept som i många år fungerat bra här hemma i Sverige.
Foto: Joe Biden, Public domain, via Wikimedia Commons
Externa investeringar som förbättrar folkhälsan och sparar pengar
En annan intressant modell som vinner mark är att låta externa aktörer såsom fonder och försäkringsbolag finansiera insatser i offentlig regi med syfte att uppnå mätbara sociala mål, spara pengar åt samhället och ge finansiären en möjlighet att få en viss avkastning när projektet blir framgångsrikt. Exempel på sociala mål kan vara att minska psykisk ohälsa, att förbättra skolresultaten i ett problemområde, eller att minska vårdbehovet hos en grupp människor med prediabetes. I princip fungerar det så att en utförare och en finansiär tecknar ett så kallat utfallskontrakt som klart definierar vilka mål – utfall – som ska uppnås och under vilka förutsättningar projektet ska ge avkastning. Modellen har sitt ursprung i England, där den använts med framgång sedan 2010. En oberoende utvärdering av 80 procent av de utfallskontrakt som tecknats visar att 140 miljoner satsade pund (ca 1,7 miljarder kronor) gett samhällsvinster motsvarande tio gånger det satsade beloppet.
Svensk framgång med utfallskontrakt i kampen mot diabetes
I Sverige är användandet av utfallskontrakt ännu i sin linda, men det rör på sig även här. Förra året avsatte regeringen 10 miljoner kronor för att stimulera innovativa modeller för sociala investeringar. Redan på plats är Utfallsfonden, där privata och offentliga finansiärer till dags dato investerat cirka 400 miljoner kronor i projekt för bättre hälsa, social inkludering, integration, boendevillkor och säkerhet.
I Region Stockholm har utfallskontrakt använts framgångsrikt i ett mindre projekt med målsättningen att minska risken hos personer med prediabetes att utveckla typ 2 diabetes. Nu driver regionen, tillsammans med den fristående aktören Health Integrator, ett större pilotprojekt med drygt 900 människor som har fått en summa pengar att använda till utvalda produkter och tjänster med sjukdomsförebyggande effekter. Efter 24 månader kunde man konstatera att 54 procent av deltagarna lämnat riskzonen för att utveckla diabetes typ 2, att 74 procent förbättrat sitt långtidsblodsocker och att 85 procent upplevde en bättre livskvalitet. Drivkraften bakom satsningen är behovet att bryta den accelererande utvecklingen av sjukvårdskostnader och mänskligt lidande orsakad av livsstilsrelaterade sjukdomar. Och det finns stora pengar att spara. Enligt data från Region Stockholm konsumerar en person med diabetes typ 2 nästan 4,5 gånger mer sjukvård under sin livstid än en person utan diabetes. Den årliga kostnaden för denna ”överkonsumtion” beräknas till cirka 2,5 miljarder kronor bara i Stockholm och det finns ingen anledning att tro att siffrorna skulle vara radikalt annorlunda i andra delar av landet. Totalt cirka 25 ”onödiga” miljarder, alltså. I en tid då sjukvården formligen skriker efter mer resurser.
Så här avslutar Karin Tegmark Wisell sin debattartikel:
”Samhället har inte råd att inte arbeta med att förebygga sjukdom och främja en god och jämlik hälsa. Särskilt fokus behöver ligga på de grupper som har störst risk för ohälsa, där insatserna gör störst skillnad både för den enskilde och samhället.
Genom att förhindra att människor alls blir sjuka slipper vi att lägga resurser på behandling av sjukdomar som kunde ha förebyggts. Då undviker vi lidande för den enskilde – och tryggar välfärden.”
Jag kan bara hålla med.
